Idag är dagen då min dotter ska pröva på att gå i ETTAN !!! troligen kommer hon ha växt flera meter som person när jag hämtar henne. Men att lämna henne var inte lika lätt, Hon krympte ungefär till teskedsgumman och tårarna sprutade, stackars liten ! Fröken fick hålla fast henne i famnen och jag fick försöka så smidigt som möjligt lirka mig ur hennes grepp, Jag tror bestämt att hon hade klister i fingrarna ,
Sedan kommer man med dom här små meninsglösa orden som hon igentligen inte ens hörde " jag kommer sen det kommer gå jätte bra ...o.s.v " ändå säger man dom...kanske för sin egen skull.. att det här är inte så farligt...jag kommer jue sen och då är allt över.. bara några timmar kvar..

Börjar raska hemåt med bestämda steg men igentligen är det bara fejk för jag vet att hon fortfarande kan se mig ! Jag är inte alls bestämd, Jag är en toffel mamma , jag är känslig för gråt, har ett blödigt hjärta och jag har nästan lika stor seperations ångest och är rädd för nya saker som hon, Jag vet vad hon går igenom. Alla har vi varit där.. men kanske inte på samma sätt.
Jag kollar på klockan.. 20 min tog det att försöka trösta och kramas innan jag gav upp och gick... Nu är det bara 7 timmar och 40 min kvar så är hon hämtad ! YES !

Tyvärr vet jag att hon inte kommer vara speceillt positiv och säga YES när jag kommer och hämtar... Hon kommer vara sur på mig ändå tills i morgon.. hon kommer gå där med blicken i marken suckandes , och lite smått gnällig och spydig kommer hon nog också att vara. Och det kommer strö på..skulden ... att det är mitt fel att jag gick... så klart att det är. Jag bestämmer jue över vad jag själv gör... jag är en vuxen människa.. inte hon,. hum...

Sen kommer jag få svårt att sova i natt, för allt är mitt fel.. det är mitt fel att jag gick.. att hon inte åt middag, att hon har fått ont i magen och diarre, och att  hon vägrar somna själv.
Allt detta för en dålig start på morgonen.
Förmodligen kommer hon ta upp detta på min döds bädd lixom för att påminna mig en sista gång...
Förmodligen kommer detta vara det allvarligaste som hänt henne.. den mest fasansfulla upplevelsen, där hon inte fick de hon behövde som mest , sitt mammas stöd och trygghet , Nej hon blev avisad i denna hemska situation. Hon fick klara sig utan sin mamma, Hon fick prova på att gå i ettan själv.
Är jag en dålig mamma nu ? isådana fall är det vardags mat !

eller är allt detta skrivet med en klick ironi ?

Jag vet vad man ska göra när ett barn reagerar i sådana här situationen, Man får inte dra ut på det. För barnets bästa är det bara att gå. snabbt och smärtfritt.. så fort man vänt på klacken är allt glömt. men stannar man och tycker synd om barnet en stund lixom matas ångesten och det blir mycket mer laddat och långdraget.
Hjärtat skriker att man inte vill gå ifrån sitt barn när det är ledset. Det känns inte ens naturligt. Hon behöver jue mig ? jag sviker jue ! Hallååååååååå..

Men hjärnan säger något helt annat.. och jag antar att man ibland måste lägga hjärtat åt sidan även när det gäller ens barn och försök agera lite proffensionellt :)
Det är jue trotts allt det kärleksfullaste arbetet man kan ha, Att vara mamma åt ett barn.