Jag är en person med ett ganska så starkt kontroll behov, Jag har många rutiner som jag följer till punkt och pricka när jag är hema själv. Jag antar att det är sådant man skapar sig när man är hema och sjukskriven för att få dagarna att gå och för att få saker och ting gjorda, Annars är det nog lätt att man bara slappar istället. I bland känns det som att jag jobbar hemifrån. Och ibland känner jag mig nästan utbränd. Det är jag själv som sätter en stämpel  "måsten" på allting. Det känns som att det mesta hänger på mina axlar och det är mitt ansvar att se till att saker och ting blir gjorda.
Slappar jag en stund framför tv´n så får jag skuldkännslor, för det finns ju så mycket annat som igentligen behöver göras. Hur mycket man än "arbetar" så blir man aldrig klar, Det är en frustrerande kännsla, Att alltid jobba emot klockan, och aldrig känna att man har åstakommit något. För dagen efter börjar samma visa igen. Det är ett ekorr hjul som snurrar runt runt och det är bara att hänga på så gott det går. Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Dagarna och veckorna och åren går så otroligt snabbt. Nu är det fredag igen !  
Och hemmet ser precis ut som alltid....
Så mycket tid och energi som man lägger ner på tvätt , dammsugning, disk, plockning, vikning, bäddning, skura golv, städa burar, o.s.v o.s.v så borde det synas en skillnad, men det gör det inte.  Jag antar att jag inte är något bra på att att "jobba hemifrån" jag antar att det inte riktigt är min grejj helt enkelt. Jag borde ha ett skinande hem ständigt som jag håller på. Det borde nästan se pedantiskt rent ut. Men det gör det inte.
I bland känns det meningslöst,

Jag tror också det är lätt att man börjar fokusera på saker som sitt hem för att slippa fokusera på det jag är igentigen är sjukskriven för. Jag vill inte tänka på att jag är sjuk, Även om sjukdommen alltid kommer finnas här och flåsa mig i nacken . Jag vill inte se mig själv som sjuk. Jag vill inte tänka på det. Även om den alltid gör sig själv påminnd.
Jag vill hellst lådsas som att jag är frisk. Och bara har en ledig dag från jobbet.. i morgon är jag tillbaka igen. Tillbaka till det liv jag hade innan jag blev sjuk. Ett jobb med mening , Ett jobb med massor att se fram emot när man stiger upp på morgonen. Ett jobb där jag har arbets kamrater, Som jag trivs med. Folk som uppskattar och ser ens insatts.

Hur länge till ska jag vara sjukskriven..., hur länge till ska jag "jobba hemifrån" hur länge till måste jag gå upp på morgonen utan att ha något att se fram emot under dagen ? Hur länge ska jag behöva ha denna enformiga vardag utan någon som hellst kontakt me omvärlden.
Jag vill göra så mycket i livet som inte min kropp inte tillåter. Jag känner mig fånge i mig själv. Och jag längtar ut.
Jag skulle göra nästan vad som hellst för att få bara en frisk dag till i mitt liv. En frisk dag då jag kan göra precis vad som hellst.

Tänk vad mycket man inte uppskattar när man är frisk. Vardags kännslor som man helt enkelt inte ens reflekterar över. Saker man tog för givet. Jag trodde att jag alltid skulle vara frisk och dö gamal och grå i min säng.
Aldrig trodde jag att jag skulle bli sjuk, Inte på detta sätt. Inte på något sätt så att det skulle handikappa mitt liv så mycket som det gör.
Jag kan inte acceptera min sjukdom.. Jag kan bara inte , Jag vägrar, Det måste komma ett botemedel ! Jag försöker hela tiden stå ut, för snart blir jag frisk igen. Jag har självkart en isikt om att det aldrig kommer att hända. Men den blåser jag mer än gärna bort.
För då känns det som att jag bara vill ge upp.
Utan min dotter och min festman skulle jag gett upp. Jag skulle inte ta en spruta till i mitt liv. Jag skulle inte kämpa mer.
Jag skulle inte gå igenom dessa dagar.
Men jag gör det. För deras skull. Jag kämpar på och försöker i regel inte vara till någon belastning, även om jag är det. Jag håller det mesta för mig själv. Jag klagar inte inför dom ja älskar mest.
Min dotter hjälper mig utan att jag ens ber om det. Hon och min festman har blivit mina ögon när jag inte ser. Mina ben när jag inte kan gå. Dom stöttar mig och hjälper mig i dom allra värsta dagarna utan att veta om det. Och utan att kräva någonting tillbaka. Det är en självklarhet för dom ...
Jag vill klara mig själv, Jag vill inte få hjälp. Även om jag vissa dagar måste ha det. Jag vill orka mer..så Micke kan göra mindre.

Jag vet... nu gnäller jag. Jag borde vara lycklig ! Jag har en underbar familj, Underbara husdjur. Och visst är jag lycklig ! Men vissa dagar också fruktansvärt olycklig.
Dom flesta som insjuknar i någon kronisk sjukdom frågar sig nog " varför just jag" Det finns inget svar. Men om jag bara kunde acceptera läget kanske jag skulle kunna ta mig fram på lättare ben. Om jag levde lite mer i nuet istället för att oroa mig för framtiden med komplikationer o.s.v skulle allt bli så mycket lättare.
Det är något jag själv måste kämpa för . Dagarna veckorna och åren går.
Och jag är så otroligt tacksam för det jag har ! Och jag är för det mesta positiv. Men det måste också vara tillåtet att vara ledsen ibland. Och det måte vara tillåtet att gnälla lite extra...som jag gör nu.
För ingen är perfekt,

Kram*